Jag minns...

Jag minns den dagen jag först träffade henne då hon var en liten dam alldeles täckt av färgglada skynken som viftades undan när hon behövde använda sina små, knotiga och smala händer till något. Mitt ibland allt tyget fanns ett litet ansikte med ett par röda, rinnande ögon som hon ständigt baddade på med en liten näsduk. När jag försökte prata med henne såg hon mig vänligt rakt i ögonen och lyssnade, men det jag sa lät antagligen bara som en rörig gröt och hon gav mig ett ursäktande leende, slog ut med armarna och skakade på huvudet medan hon mumlade något till svar som jag i min tur inte förstod alls.

Hon hade klasskompisar som talade samma språk som hon och några av dem, som varit där några månader längre, hjälpte till att förklara hur allt det nya och främmande fungerade. Hon var 62 år gammal och hade aldrig gått en dag i skolan. Hon kunde inte språket, förstod inte kulturen och hon kunde varken läsa eller skriva.

Jag har mött en hel del elever vid det här laget, men vissa gör förstås extra stora avtryck och hon är en av dem. Kanske för att hon var en av de första "riktiga" analfabeterna jag träffade. Den här lilla damen har fascinerat och imponerat på mig från första stund.

Jag har nog aldrig sett någon hålla så hårt i en penna som hon gjorde när hon först fick en i sina händer. Först fick vi (jag och mina kollegor) assistera henne, visa hur hon skulle hålla i pennan och hur man formar första bokstaven. Jag visade, försökte få henne att göra samma sak och hjälpte ibland till genom att lägga min hand på hennes och tillsammans dra fram en bokstav. Jag mindes då hur jag själv gått igenom precis samma sak en gång när jag började skolan, med den skillnaden att jag var 6-7 år och hon 62.
Hon har levt ett helt liv utan att kunna läsa och skriva. Hon har arbetat, varit hemmafru, fått barn och barnbarn, tagit sig igenom krig och elände och förlorat ett barn innan hon sattes på ett plan till landet-långt-bort där allt är jättekonstigt, hon inte förstår ett ord av vad någon säger, det är kallt och ensamt och så plötsligt sitter hon där och ska lära sig alfabetet.

Medan jag hjälpte hennes klasskompisar såg jag henne ibland i ögonvrån där hon satt och kämpade med att göra sina bokstäver så perfekta som möjligt. Så runda och fina. Och hon tryckte pennan så hårt mot pappret att avtrycken syntes på andra sidan. Det är ett under att hon inte knäckte blyertsen gång på gång. Som hon kämpade. Ibland pausade hon och torkade ögonen eller bara satt med tankarna nånstans långt bort. Hon hade ögonproblem men också huvudet fullt av tankar på allt hon lämnat bakom sig och oro för de barnbarn hon nu var vårdnadshavare för, i ett land som var så totalt annorlunda mot det hon var van vid.

Men redan från början syntes någonting i hennes ögon. Det satt en liten krutgumma där bakom och trots att hon ofta skakade på huvudet eller suckade lite uppgivet när jag försökte prata med henne eller försökte få henne att säga efter när jag ljudade fram bokstäverna och det inte gick alls så gav hon inte upp. Efter en tid började hon få lite humm om vilket ljud som hörde till vilken bokstav och försökte få fram orden själv.

Jag kunde ibland sitta där mitt emot henne och bara iaktta henne när hon kämpade för att få ut orden.. så totalt koncentrerad och motiverad att få det rätt. Blev det fel rättade hon sig själv "Nej!" och skakade på huvudet innan hon gjorde ett nytt försök. "B... iiiii.... lllll.... bb... iiiilllll.... bbbiiiilllll.... biilll... bil! Bil!". Till slut gick det! Hon kunde då peka på ordet, upprepa det några gånger högt för sig själv, skratta och luta sig tillbaks i stolen. Hon hade varit så totalt koncentrerad och använt hela kroppen för att ljuda fram ordet och nu slappnade hon av. Hon hade knäckt gåtan och luskat ut vad det stod. Bil stod det. Bil. Hon skrattade lite till, skakade på huvudet åt hur lustigt det var att något döljts bakom krummelurerna och att hon knäckt det hela. Och jag blev förstås lika lycklig jag.

Undan för undan lärde hon sig mer. Hon förstod arbetsgången i skolan och hon blev bättre på att ljuda fram ord. Hon lärde sig en del av den svenska kulturen och utökade sitt ordförråd och med allt detta växte hon. Hon blev bara rakare i ryggen och när det kom nya elever till klassen som var lika vilsna som hon varit i början hjälpte hon gärna till och visade.

I början var hon osäker och liten, nu är hon tuff och ambitiös. Jag är så glad att ha fått vara en del i det hela och fått följa henne så långt. Hon är 63 år nu och kommer antagligen aldrig ut i arbetslivet i Sverige, men med den grund hon håller på att bygga upp kan hon klara sig i det här landet och hjälpa sina barnbarn ut i arbete.

Tänk om politikerna som beslutar kunde komma ut i skolorna och se vad det hela handlar om.

Trög

Velhönan är seg.

Jag hade tänkt skriva världens inlägg om en massa intressanta, smarta grejer, men nu försvann alltihop förstås. Så typiskt.

Velhönan funderar

Ibland känner jag mig ensammast i världen. Som att jag står utanför och försöker förstå det alla andra har fattat. Det spelar ingen roll vad jag gör, för jag står ändå alltid några steg bakom ”alla andra”. Även om jag vet att jag klarar av att resa ensam i ett främmande land, träffa främlingar som inte kan mitt språk och umgås med dem och inte är rädd för det så är jag ändå värdelös för att jag inte kan vara delaktig i kollegornas diskussioner om män, barn och hus och allt det där andra.

Om någon av dem någon gång pratar om att han eller hon inte vågar resa ensam eller inte kommer iväg för att ingen vill följa med så kan jag just i den stunden växa en del för att jag vet. Jag vet att det inte är något farligt, för jag klarar av det. Det är bara att välja. Resa eller inte resa. Vänta på att någon ska följa med och aldrig komma nånstans eller åka själv, fixa nya reskompisar på egen hand och ge sig av. Jag berättar det gärna för dem och känner mig bra som kan bidra med något och se deras blickar när de faktiskt lyssnar på vad jag säger med äkta intresse. Som att jag faktiskt har nåt av värde att komma med. Samtidigt som jag känner mig så falsk.

Jag har en hel del historier att berätta om resor jag gjort, människor jag mött och saker jag varit med om, men samtidigt kan jag inte själv tro på dem fullt ut. Det låter så bra när jag berättar, men i mitt huvud vet jag hur det var egentligen. Att jag bara hängde på något gäng som lät mig vara med och inte sa så mycket själv eller att jag åkte nånstans och sen stannade kvar ensam på hotellet om kvällarna för att jag inte vågade mig ut. Samma rädslor mötte mig där som hemma. Jag inbillar mig att jag måste vara på något speciellt sätt i sociala sammanhang och att jag inte kommer att duga som jag är. Att jag helt enkelt inte klarar av det och inte hör dit.

På högstadiet inbillade jag mig att jag inte hade tillträde till cafeterian i skolan för att alla ”normala”, ”coola”, ”riktiga” människor hängde där. Hur kunde JAG tro att jag kunde passa in där. Ingen hade någonsin sagt det till mig, det var bara jag själv som gjorde det och ingen tvingade mig dit för att överbevisa mig. Jag gjorde det definitivt inte själv. Jag höll mig utanför i tre år, bortsett från några få gånger i nian när jag kunde känna att jag ändå var lite äldre och klokare än de flesta andra där.

Samma grundtanke har förföljt mig hela livet. Jag tackade nej till inbjudningar från klasskompisar för att jag inte ville göra bort mig på discot när jag inte visste hur man dansar eller hur man rör sig eller vad man gör. In i det längsta. Tills jag till slut mötte ett litet gäng på högskolan som insisterade, tjatade och drog med mig ut och accepterade mig precis som jag var. Jag stod still i ett hörn i mörkret på dansgolvet och försökte vara så osynlig som möjligt medan jag iakttog de andra och gnällde på att jag inte kan dansa. ”Just move!”, hade en klasskamrat i Tyskland sagt åt mig en sen kväll en av de få gånger jag följde med ut och de två orden snurrade i huvudet på mig nu. Jag insåg att ingen såg mig ändå, de hade fullt upp med att dansa och ha roligt och prata med sina kompisar. Mina egna kompisar såg mig och gav mig uppmuntrande blickar när jag till slut vågade mig på att svänga lite på ett ben eller en fot och låtsades att jag kunde.

Så länge jag höll mig till mitt kompisgäng gick det bra, men i alla andra folksamlingar höll jag tyst. Jag ville inte riskera att säga någonting som fick folk att titta konstigt på mig. Ett av mina värsta barndomsminnen är från ett badhus där jag gick ensam mellan två pooler, såg bubbelpoolen och inte insåg att den var avstängd. Jag kunde inte läsa skylten, så jag hoppade i och tyckte att det var mysigt med en liten pool alldeles för mig själv. En liten pool för en liten tjej. Tills den coole killen som kallade sig ”Kungen” kom förbi och sa åt mig att man faktiskt inte fick simma i den där poolen nu och en arg badvakt kom fram och skällde ut mig för att jag inte hade läst skylten. Jag klev ut och lunkade iväg med axlarna uppdragna och huvudet nånstans väldigt nära golvet och det kändes som att alla ögon i hela badhuset var riktade på mig. Den dagen var förstörd. Jag hade gjort fel och nu tyckte ingen om mig. Så uppfattade jag det.

Jag lär mig, långsamt, sakta men säkert, allt det som jag inbillar mig att andra kunnat från början eller lärt sig på nåt magiskt, konstigt sätt utan att ens försöka medan jag suttit ensam på mitt rum och läst böcker, tecknat, skrivit eller bara tittat ut genom fönstret och drömt. Jag börjar inse att även sådana som jag kan ha ett värde just för att vi inte är riktigt som ”alla andra”, men jag har fortfarande svårt att tro att någon på allvar skulle kunna tycka om nån som mig. Kan det finnas någon som aktivt söker efter just det eller vill alla egentligen ha något annat?

Det sitter en ständig kritiker på min axel och trycker ner mig dagligen. Ibland är han svag och orkar inte tjata så mycket och i andra lägen är han hur stark som helst och gör det nästan oövervinnerligt svårt och tungt att överhuvudtaget stå upprätt.

Ibland tänker jag att jag tycker alldeles för synd om mig själv. Jag trycker ner och sätter krokben för mig själv när jag placerar mig i ett fack och gör mig oförmögen till allt jag inte vill vara oförmögen till. Kanske är det bekvämlighet? Det är lättare att sitta och gnälla och ge upp än att kämpa och få något gjort. Att det ska vara så svårt ibland.

Gjorde jag det igen nu?