På en språkintroduktion

När jag började på den kommunala språkintroduktionen för ungdomar i gymnasieåldern hösten 2013 så var det en liten verksamhet. Det var fem små grupper och vi var ett familjärt litet arbetslag placerat i en källarkorridor i en av de tre kommunala gymnasieskolorna i stan. Vi hade våra egna klasser, men eftersom det var så pass litet både till antal och yta så kände vi ändå alla och alla elever kunde känna sig sedda. Det var högt i tak och mycket skratt och skoj mitt bland en del allvar. Eleverna kom från världens alla hörn och hade kommit hit av lika många anledningar som det fanns elever. Några hade kommit som anhöriga till en förälder som redan bott här i många år. Andra var kvotflyktingar som rest med hela familjen. Ett fåtal hade ensamma tvingats lämna sin familj och allt de kände och tagit sig hit på farliga vägar i fallfärdiga båtar och under lastbilar. En del hade tillsammans med hela eller delar av sina familjer flytt krig och förföljelse. Och så fanns också en och annan ytbytesstudent eller barn till en universitetsstudent. Varenda en hade sin egen historia som de bar med sig och sina egna personliga trauman. Samtliga var där för att lära sig svenska och läsa in en del grund- och gymnasieämnen.

Jag hade lite tidigare erfarenhet av att arbeta på en gymnasieskola med ungdomar och jag var ärligt talat lite rädd för det. Språkintroduktionen visade sig dock vara något helt annat än jag befarat. Där fanns egentligen alla förutsättningar för att det inte skulle fungera med en sån smältdegel av nationaliteter, språk, religioner och personliga trauman blandat med vanliga tonårshormoner, men det var ytterst sällan det blev några bråk. För många var skolan den trygga platsen där de fick en paus från sina i övrigt röriga liv. Här fanns rutiner, glädje och respekt. Jag har dessutom sällan blivit så väl bemött som lärare. Varje morgon möttes jag av leenden och skratt. Elever jag inte ens kände hälsade på mig med namn i korridoren och önskade godmorgon och jag stannade till och pratade lite med dem. Det var alltid nån som erbjöd sig att hjälpa till att bära saker på väg till klassrummet och väl inne satte de sig ivrigt i bänkarna, redo att lära sig något nytt. I majoriteten av fallen. Jag minns det här som en väldigt positiv period.

Jag var ofta så fascinerad och förundrad över mänskligheten under den här tiden. Full av beundran för dessa ungdomar som kunde sitta i klassrummet och kämpa med ett språk och ett nytt alfabet samtidigt som de hade så mycket annat i världen som tyngde på deras axlar och att de kunde göra det med ett leende och en positivism som man så sällan ser i samhället. Det hände förstås ibland att någon hade en dålig dag, att nån fått ett negativt besked eller bara inte sovit och att de behövde prata, gråta eller skrika. Det hände att elever somnade över bänken också. Men oftast var allt lugnt.

På skolan i övrigt var det stökigt ibland. Då och då brann någon papperskorg eller så var något skåp eller möbel förstörd. Allt som oftast förutsatte övriga personalen på skolan att det var våra elever som låg bakom det. I vår källarkorridor var dock allt lugnt och fint och våra elever vågade sig sällan upp till resten av skolan utom för att äta lunch i matsalen. De tyckte ofta att det var väldigt svårt att få kontakt med svenskar och skaffa svenska vänner utom i de fall då de var engagerade i någon lagsport. Det var liksom få som bjöd till även då vi försökte skapa alla möjliga tillfällen.

Överlag kom i alla fall skolan att stå för trygghet och lugn för många av de här eleverna. Jag minns en elev som hade stora problem utanför skolan. Han var en del av en stor familj där ingen kunde tala särskilt mycket svenska, alla var lågutbildade och analfabeter och föräldrarna var hemma pga sjukdom eller brist på språk. Det fanns många syskon där nån hade hittat hem i en lagsport men övriga var lite vilsna i världen. Den äldste kämpade halvt ihjäl sig med att dels själv försöka lära sig språket och att läsa och skriva och dels att ta på sig ansvaret för hela familjen trots att han knappt var vuxen själv. De andra drev lite vind för våg. Den här eleven var nånstans i mitten av syskonskaran, hade svårt i skolan och hamnade liksom fel både hemma och i skolan. Ofta blev det missförstånd och konflikter åt något håll. 

I skolan var han åtminstone i början alltid i tid och försökte och även om det kunde bli nån konflikt med någon klasskompis då och då så visade han alltid respekt för alla lärare. Det fanns en vilja där inne fast att han fått så dåliga förutsättningar i livet. Någon gång kom han till skolan helt förstörd och berättade att han bråkat med sin pappa och inte kunnat vara hemma under natten, så han hade försökt sova i en hiss på stationen. Han skrattade när han sa det, så som många ofta gör, men det nådde inte ögonen. Han fick lov att sova några timmar i vilorummet hos skolsköterskan den gången. Senare blev det nästan mer regel än undantag. Det blev många orosanmälningar och extramöten med föräldrar och eleven själv men det hände väl inte just så mycket. Han var två olika personer i skolan och utanför tills det började smälta ihop när han rekryterats som springpojke och helt enkelt inte kom längre för att han ändå inte såg nån framtid. Det är svårt att se den processen och inte kunna göra mer åt det. Maktlösheten.

Om SFI och stress

Tänk att hitta tillbaks till en gammal blogg där det senaste inlägget skrevs för 14 år sedan, läsa det och inse att allt liksom stannade där. Idag, 14 år senare, är allt i mångt och mycket precis likadant som då och ändå inte. Så mycket har hänt i samhället och ändå inte.

Den där dagen för 14 år sedan stängde man ner SFI på Komvux i min hemstad för att det blivit för dyrt. Sedan den dagen har SFI inte fungerat där. Jag fick efter en tid jobb hos en av de privata anordnarna där varje lärare hade undervisning alla för- och eftermiddagar i veckan utom en. En eftermiddag eller förmiddag fick man till planering och efterarbete. En. Grupperna var hjälpligt nivågrupperade men de lägsta klasserna var blandade. Analfabeter skulle gå i samma klass som de som nått B-nivå. Alla lärare förväntades förutom att sköta sitt eget också hoppa in och vikariera för kollegor. Var någon borta pga sjukdom eller VAB eller något annat så fick eleverna sitta själva och läraren i klassrummet bredvid fick springa mellan två klasser. Bara vid lång, planerad frånvaro kunde man tänka sig att skaffa en vikarie och då skulle det planeras upp exakt för den vikarien också.

Man hade dessutom semestertjänst på den här skolan och synen att alla ska vara på plats senast kl 8.00 och inte gå förrän kl 17.00. På pricken. Kom eller gick nån några minuter sent nån gång utan att förklara sig så började det tisslas och tasslas i arbetslaget.

Det var efter något år på den skolan som jag första gången drabbades av en sån stressreaktion att jag blev rädd på riktigt. Jag hade haft en lång dag och skulle köra hem. Jag körde samma väg varje dag. Satte mig i bilen, startade, körde ut på vägen och svängde höger som alltid. Det gick på autopilot. Fram tills första korsningen några hundra meter bort. Jag bromsade in vid väjningsmärket för att hinna se eventuell trafik från vänster innan jag skulle svänga höger men i samma stund som bilen stannat kunde jag inte för mitt liv komma ihåg längre hur man kör bil. Hjärnan var helt blank medan jag slog på blinkersen, ryckte i växelspaken, drog igång vindrutetorkarna och med allt större panik tänkte "Alltså jag vet att man ska trycka på nån pedal här och man gör nånting med den här grejen i mitten... men vad?" och jag blev alldeles kall. Vad hände med mig? Nån inre röst sa åt mig att "Ta det lugnt. Andas. Nu tar vi det här från början igen." medan jag panikslaget tittade i backspegeln och åt sidorna så att ingen annan bil var på väg som jag kunde tänkas stå i vägen för. För hade någon kommit så hade jag inte haft nån aning om hur man får på varningsblinkersen heller. Det var lyckligtvis lugnt på gatorna och jag bestämde mig för en omstart. Sluta försöka tänka mig fram till en lösning och göra om och göra rätt istället. 

Jag slog av tändningen, drog ut nyckeln, lyfte fötterna från pedalerna, lossade bältet, öppnade dörren lite på glänt, blundade och drog ett djupt andetag innan jag smällde igen dörren igen. "Ok, jag har precis satt mig i bilen." tänkte jag och satte nyckeln i tändningen igen varpå muskelminnet slog till så att jag fick i ettans växel, fick igång bilen, slog på blinkersen och svängde höger. Resten av den 10 minuter långa bilturen hem till mitt garage flöt utan missöden men jag skakade i hela kroppen och höll så hårt i ratten att fingrarna vitnade. Det var som att jag höll andan och la all min sista kraft på att ta mig hem utan att krocka med nån eller nåt, ända tills jag fått in bilen i garaget, slagit av tändningen igen och dragit ut nyckeln. Då föll jag ihop i en fullständigt utpumpad, nervös pöl och bara stortjöt, hyperventilerade och skakade i åtminstone nån halvtimme innan jag lyckades ta mig ur bilen och försökte få benen att bära de sista hundra metrarna hem.

Den händelsen skrämde mig och visade vad stress kan göra med en. Det kändes inte värt det. Att jobba sig sjuk. Jobba sig galen. Ändå var det bara början. 

Idag är jag ledsen

Spelar överdrivet glada jultruddelutter för att försöka lura mig själv att bli glad, dämpa min sorg och driva bort min förtvivlan, men det är dömt att misslyckas. Just idag är jag ledsen och just idag måste jag få vara det.

Väldigt mycket har tagits ifrån mig idag. Ett jobb är inte bara en inkomst, det handlar inte bara om att ha nånstans att gå om dagarna, rutiner och ett sätt att betala sina räkningar. Det handlar så mycket mer om vänskap, meningsfullhet och ett andra hem. Det var mitt jobb för mig.

Det var ett ställe som satte värde i människor där jag hade arbetskamrater som verkligen brydde sig och alltid hade tid över för varandra. Kvalitet fick gå före kvantitet och det gav resultat.

Men de som sitter överst och inte har nåt bättre för sig än att förändra saker då och då för att det ska se ut som att de gör sig värda sina galet höga löner såg inget av det jag såg. De såg en arbetsplats som kostade pengar och hade inte förstånd nog att förstå varför. Därför har idag våra elever gråtandes tvingats bort till något billigare alternativ och här sitter jag några dagar innan jul och har mist en stor del av mig själv. Kollegor tvingas ut på alla möjliga nödlösningar och om de där människorna som bestämt det här tror att de har tjänat nåt på det tror de fel.

Det kan omöjligt bli samma kvalitet på en skola med större klasser och fler undervisningstimmar per lärare. Omöjligt. Men kvalitet spelar väl ingen roll. De som bestämmer vill inte att våra invandrare ska lära sig något för att på sikt bli självförsörjande, de ska bara förvaras medan de får bidrag. Tydligen.

Idag är jag ledsen. Idag gråter jag och många med mig.

Funderar...

Man kan vara misstänksam och man kan vara överdrivet misstänksam. Om man har dålig självkänsla i grund och botten kan det komma mer naturligt att förutsätta att folk vill en illa eller bara ljuger för att "vara snälla" än att de inte gör det. Det är en ständig kamp det där, jag måste påminna mig själv hela tiden om att jag duger och att folk faktiskt menar de komplimanger de ger mig. Det är en konst att kunna ta emot en komplimang och tro på den. Det är inte alla som kan det.

Jag behöver nån som sitter på min axel, ger mig en bekymrad blick och suckar fram "Men du... varför tror du det? Varför skulle det va så?" varje gång jag förhastat bestämmer mig för att någon låter bli att svara på ett mail för att han eller hon helt enkelt inte tycker om mig, eller då jag går och tänker att någon medvetet undviker mig istället för att se att de antagligen har fullt legitima orsaker till tystnad.

Det är inte lätt att leva alltid.

Jag minns...

Jag minns den dagen jag först träffade henne då hon var en liten dam alldeles täckt av färgglada skynken som viftades undan när hon behövde använda sina små, knotiga och smala händer till något. Mitt ibland allt tyget fanns ett litet ansikte med ett par röda, rinnande ögon som hon ständigt baddade på med en liten näsduk. När jag försökte prata med henne såg hon mig vänligt rakt i ögonen och lyssnade, men det jag sa lät antagligen bara som en rörig gröt och hon gav mig ett ursäktande leende, slog ut med armarna och skakade på huvudet medan hon mumlade något till svar som jag i min tur inte förstod alls.

Hon hade klasskompisar som talade samma språk som hon och några av dem, som varit där några månader längre, hjälpte till att förklara hur allt det nya och främmande fungerade. Hon var 62 år gammal och hade aldrig gått en dag i skolan. Hon kunde inte språket, förstod inte kulturen och hon kunde varken läsa eller skriva.

Jag har mött en hel del elever vid det här laget, men vissa gör förstås extra stora avtryck och hon är en av dem. Kanske för att hon var en av de första "riktiga" analfabeterna jag träffade. Den här lilla damen har fascinerat och imponerat på mig från första stund.

Jag har nog aldrig sett någon hålla så hårt i en penna som hon gjorde när hon först fick en i sina händer. Först fick vi (jag och mina kollegor) assistera henne, visa hur hon skulle hålla i pennan och hur man formar första bokstaven. Jag visade, försökte få henne att göra samma sak och hjälpte ibland till genom att lägga min hand på hennes och tillsammans dra fram en bokstav. Jag mindes då hur jag själv gått igenom precis samma sak en gång när jag började skolan, med den skillnaden att jag var 6-7 år och hon 62.
Hon har levt ett helt liv utan att kunna läsa och skriva. Hon har arbetat, varit hemmafru, fått barn och barnbarn, tagit sig igenom krig och elände och förlorat ett barn innan hon sattes på ett plan till landet-långt-bort där allt är jättekonstigt, hon inte förstår ett ord av vad någon säger, det är kallt och ensamt och så plötsligt sitter hon där och ska lära sig alfabetet.

Medan jag hjälpte hennes klasskompisar såg jag henne ibland i ögonvrån där hon satt och kämpade med att göra sina bokstäver så perfekta som möjligt. Så runda och fina. Och hon tryckte pennan så hårt mot pappret att avtrycken syntes på andra sidan. Det är ett under att hon inte knäckte blyertsen gång på gång. Som hon kämpade. Ibland pausade hon och torkade ögonen eller bara satt med tankarna nånstans långt bort. Hon hade ögonproblem men också huvudet fullt av tankar på allt hon lämnat bakom sig och oro för de barnbarn hon nu var vårdnadshavare för, i ett land som var så totalt annorlunda mot det hon var van vid.

Men redan från början syntes någonting i hennes ögon. Det satt en liten krutgumma där bakom och trots att hon ofta skakade på huvudet eller suckade lite uppgivet när jag försökte prata med henne eller försökte få henne att säga efter när jag ljudade fram bokstäverna och det inte gick alls så gav hon inte upp. Efter en tid började hon få lite humm om vilket ljud som hörde till vilken bokstav och försökte få fram orden själv.

Jag kunde ibland sitta där mitt emot henne och bara iaktta henne när hon kämpade för att få ut orden.. så totalt koncentrerad och motiverad att få det rätt. Blev det fel rättade hon sig själv "Nej!" och skakade på huvudet innan hon gjorde ett nytt försök. "B... iiiii.... lllll.... bb... iiiilllll.... bbbiiiilllll.... biilll... bil! Bil!". Till slut gick det! Hon kunde då peka på ordet, upprepa det några gånger högt för sig själv, skratta och luta sig tillbaks i stolen. Hon hade varit så totalt koncentrerad och använt hela kroppen för att ljuda fram ordet och nu slappnade hon av. Hon hade knäckt gåtan och luskat ut vad det stod. Bil stod det. Bil. Hon skrattade lite till, skakade på huvudet åt hur lustigt det var att något döljts bakom krummelurerna och att hon knäckt det hela. Och jag blev förstås lika lycklig jag.

Undan för undan lärde hon sig mer. Hon förstod arbetsgången i skolan och hon blev bättre på att ljuda fram ord. Hon lärde sig en del av den svenska kulturen och utökade sitt ordförråd och med allt detta växte hon. Hon blev bara rakare i ryggen och när det kom nya elever till klassen som var lika vilsna som hon varit i början hjälpte hon gärna till och visade.

I början var hon osäker och liten, nu är hon tuff och ambitiös. Jag är så glad att ha fått vara en del i det hela och fått följa henne så långt. Hon är 63 år nu och kommer antagligen aldrig ut i arbetslivet i Sverige, men med den grund hon håller på att bygga upp kan hon klara sig i det här landet och hjälpa sina barnbarn ut i arbete.

Tänk om politikerna som beslutar kunde komma ut i skolorna och se vad det hela handlar om.

Trög

Velhönan är seg.

Jag hade tänkt skriva världens inlägg om en massa intressanta, smarta grejer, men nu försvann alltihop förstås. Så typiskt.

Velhönan funderar

Ibland känner jag mig ensammast i världen. Som att jag står utanför och försöker förstå det alla andra har fattat. Det spelar ingen roll vad jag gör, för jag står ändå alltid några steg bakom ”alla andra”. Även om jag vet att jag klarar av att resa ensam i ett främmande land, träffa främlingar som inte kan mitt språk och umgås med dem och inte är rädd för det så är jag ändå värdelös för att jag inte kan vara delaktig i kollegornas diskussioner om män, barn och hus och allt det där andra.

Om någon av dem någon gång pratar om att han eller hon inte vågar resa ensam eller inte kommer iväg för att ingen vill följa med så kan jag just i den stunden växa en del för att jag vet. Jag vet att det inte är något farligt, för jag klarar av det. Det är bara att välja. Resa eller inte resa. Vänta på att någon ska följa med och aldrig komma nånstans eller åka själv, fixa nya reskompisar på egen hand och ge sig av. Jag berättar det gärna för dem och känner mig bra som kan bidra med något och se deras blickar när de faktiskt lyssnar på vad jag säger med äkta intresse. Som att jag faktiskt har nåt av värde att komma med. Samtidigt som jag känner mig så falsk.

Jag har en hel del historier att berätta om resor jag gjort, människor jag mött och saker jag varit med om, men samtidigt kan jag inte själv tro på dem fullt ut. Det låter så bra när jag berättar, men i mitt huvud vet jag hur det var egentligen. Att jag bara hängde på något gäng som lät mig vara med och inte sa så mycket själv eller att jag åkte nånstans och sen stannade kvar ensam på hotellet om kvällarna för att jag inte vågade mig ut. Samma rädslor mötte mig där som hemma. Jag inbillar mig att jag måste vara på något speciellt sätt i sociala sammanhang och att jag inte kommer att duga som jag är. Att jag helt enkelt inte klarar av det och inte hör dit.

På högstadiet inbillade jag mig att jag inte hade tillträde till cafeterian i skolan för att alla ”normala”, ”coola”, ”riktiga” människor hängde där. Hur kunde JAG tro att jag kunde passa in där. Ingen hade någonsin sagt det till mig, det var bara jag själv som gjorde det och ingen tvingade mig dit för att överbevisa mig. Jag gjorde det definitivt inte själv. Jag höll mig utanför i tre år, bortsett från några få gånger i nian när jag kunde känna att jag ändå var lite äldre och klokare än de flesta andra där.

Samma grundtanke har förföljt mig hela livet. Jag tackade nej till inbjudningar från klasskompisar för att jag inte ville göra bort mig på discot när jag inte visste hur man dansar eller hur man rör sig eller vad man gör. In i det längsta. Tills jag till slut mötte ett litet gäng på högskolan som insisterade, tjatade och drog med mig ut och accepterade mig precis som jag var. Jag stod still i ett hörn i mörkret på dansgolvet och försökte vara så osynlig som möjligt medan jag iakttog de andra och gnällde på att jag inte kan dansa. ”Just move!”, hade en klasskamrat i Tyskland sagt åt mig en sen kväll en av de få gånger jag följde med ut och de två orden snurrade i huvudet på mig nu. Jag insåg att ingen såg mig ändå, de hade fullt upp med att dansa och ha roligt och prata med sina kompisar. Mina egna kompisar såg mig och gav mig uppmuntrande blickar när jag till slut vågade mig på att svänga lite på ett ben eller en fot och låtsades att jag kunde.

Så länge jag höll mig till mitt kompisgäng gick det bra, men i alla andra folksamlingar höll jag tyst. Jag ville inte riskera att säga någonting som fick folk att titta konstigt på mig. Ett av mina värsta barndomsminnen är från ett badhus där jag gick ensam mellan två pooler, såg bubbelpoolen och inte insåg att den var avstängd. Jag kunde inte läsa skylten, så jag hoppade i och tyckte att det var mysigt med en liten pool alldeles för mig själv. En liten pool för en liten tjej. Tills den coole killen som kallade sig ”Kungen” kom förbi och sa åt mig att man faktiskt inte fick simma i den där poolen nu och en arg badvakt kom fram och skällde ut mig för att jag inte hade läst skylten. Jag klev ut och lunkade iväg med axlarna uppdragna och huvudet nånstans väldigt nära golvet och det kändes som att alla ögon i hela badhuset var riktade på mig. Den dagen var förstörd. Jag hade gjort fel och nu tyckte ingen om mig. Så uppfattade jag det.

Jag lär mig, långsamt, sakta men säkert, allt det som jag inbillar mig att andra kunnat från början eller lärt sig på nåt magiskt, konstigt sätt utan att ens försöka medan jag suttit ensam på mitt rum och läst böcker, tecknat, skrivit eller bara tittat ut genom fönstret och drömt. Jag börjar inse att även sådana som jag kan ha ett värde just för att vi inte är riktigt som ”alla andra”, men jag har fortfarande svårt att tro att någon på allvar skulle kunna tycka om nån som mig. Kan det finnas någon som aktivt söker efter just det eller vill alla egentligen ha något annat?

Det sitter en ständig kritiker på min axel och trycker ner mig dagligen. Ibland är han svag och orkar inte tjata så mycket och i andra lägen är han hur stark som helst och gör det nästan oövervinnerligt svårt och tungt att överhuvudtaget stå upprätt.

Ibland tänker jag att jag tycker alldeles för synd om mig själv. Jag trycker ner och sätter krokben för mig själv när jag placerar mig i ett fack och gör mig oförmögen till allt jag inte vill vara oförmögen till. Kanske är det bekvämlighet? Det är lättare att sitta och gnälla och ge upp än att kämpa och få något gjort. Att det ska vara så svårt ibland.

Gjorde jag det igen nu?