Jag minns den dagen jag först träffade henne då hon var en liten dam alldeles täckt av färgglada skynken som viftades undan när hon behövde använda sina små, knotiga och smala händer till något. Mitt ibland allt tyget fanns ett litet ansikte med ett par röda, rinnande ögon som hon ständigt baddade på med en liten näsduk. När jag försökte prata med henne såg hon mig vänligt rakt i ögonen och lyssnade, men det jag sa lät antagligen bara som en rörig gröt och hon gav mig ett ursäktande leende, slog ut med armarna och skakade på huvudet medan hon mumlade något till svar som jag i min tur inte förstod alls.
Hon hade klasskompisar som talade samma språk som hon och några av dem, som varit där några månader längre, hjälpte till att förklara hur allt det nya och främmande fungerade. Hon var 62 år gammal och hade aldrig gått en dag i skolan. Hon kunde inte språket, förstod inte kulturen och hon kunde varken läsa eller skriva.
Jag har mött en hel del elever vid det här laget, men vissa gör förstås extra stora avtryck och hon är en av dem. Kanske för att hon var en av de första "riktiga" analfabeterna jag träffade. Den här lilla damen har fascinerat och imponerat på mig från första stund.
Jag har nog aldrig sett någon hålla så hårt i en penna som hon gjorde när hon först fick en i sina händer. Först fick vi (jag och mina kollegor) assistera henne, visa hur hon skulle hålla i pennan och hur man formar första bokstaven. Jag visade, försökte få henne att göra samma sak och hjälpte ibland till genom att lägga min hand på hennes och tillsammans dra fram en bokstav. Jag mindes då hur jag själv gått igenom precis samma sak en gång när jag började skolan, med den skillnaden att jag var 6-7 år och hon 62.
Hon har levt ett helt liv utan att kunna läsa och skriva. Hon har arbetat, varit hemmafru, fått barn och barnbarn, tagit sig igenom krig och elände och förlorat ett barn innan hon sattes på ett plan till landet-långt-bort där allt är jättekonstigt, hon inte förstår ett ord av vad någon säger, det är kallt och ensamt och så plötsligt sitter hon där och ska lära sig alfabetet.
Medan jag hjälpte hennes klasskompisar såg jag henne ibland i ögonvrån där hon satt och kämpade med att göra sina bokstäver så perfekta som möjligt. Så runda och fina. Och hon tryckte pennan så hårt mot pappret att avtrycken syntes på andra sidan. Det är ett under att hon inte knäckte blyertsen gång på gång. Som hon kämpade. Ibland pausade hon och torkade ögonen eller bara satt med tankarna nånstans långt bort. Hon hade ögonproblem men också huvudet fullt av tankar på allt hon lämnat bakom sig och oro för de barnbarn hon nu var vårdnadshavare för, i ett land som var så totalt annorlunda mot det hon var van vid.
Men redan från början syntes någonting i hennes ögon. Det satt en liten krutgumma där bakom och trots att hon ofta skakade på huvudet eller suckade lite uppgivet när jag försökte prata med henne eller försökte få henne att säga efter när jag ljudade fram bokstäverna och det inte gick alls så gav hon inte upp. Efter en tid började hon få lite humm om vilket ljud som hörde till vilken bokstav och försökte få fram orden själv.
Jag kunde ibland sitta där mitt emot henne och bara iaktta henne när hon kämpade för att få ut orden.. så totalt koncentrerad och motiverad att få det rätt. Blev det fel rättade hon sig själv "Nej!" och skakade på huvudet innan hon gjorde ett nytt försök. "B... iiiii.... lllll.... bb... iiiilllll.... bbbiiiilllll.... biilll... bil! Bil!". Till slut gick det! Hon kunde då peka på ordet, upprepa det några gånger högt för sig själv, skratta och luta sig tillbaks i stolen. Hon hade varit så totalt koncentrerad och använt hela kroppen för att ljuda fram ordet och nu slappnade hon av. Hon hade knäckt gåtan och luskat ut vad det stod. Bil stod det. Bil. Hon skrattade lite till, skakade på huvudet åt hur lustigt det var att något döljts bakom krummelurerna och att hon knäckt det hela. Och jag blev förstås lika lycklig jag.
Undan för undan lärde hon sig mer. Hon förstod arbetsgången i skolan och hon blev bättre på att ljuda fram ord. Hon lärde sig en del av den svenska kulturen och utökade sitt ordförråd och med allt detta växte hon. Hon blev bara rakare i ryggen och när det kom nya elever till klassen som var lika vilsna som hon varit i början hjälpte hon gärna till och visade.
I början var hon osäker och liten, nu är hon tuff och ambitiös. Jag är så glad att ha fått vara en del i det hela och fått följa henne så långt. Hon är 63 år nu och kommer antagligen aldrig ut i arbetslivet i Sverige, men med den grund hon håller på att bygga upp kan hon klara sig i det här landet och hjälpa sina barnbarn ut i arbete.
Tänk om politikerna som beslutar kunde komma ut i skolorna och se vad det hela handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar