På en språkintroduktion

När jag började på den kommunala språkintroduktionen för ungdomar i gymnasieåldern hösten 2013 så var det en liten verksamhet. Det var fem små grupper och vi var ett familjärt litet arbetslag placerat i en källarkorridor i en av de tre kommunala gymnasieskolorna i stan. Vi hade våra egna klasser, men eftersom det var så pass litet både till antal och yta så kände vi ändå alla och alla elever kunde känna sig sedda. Det var högt i tak och mycket skratt och skoj mitt bland en del allvar. Eleverna kom från världens alla hörn och hade kommit hit av lika många anledningar som det fanns elever. Några hade kommit som anhöriga till en förälder som redan bott här i många år. Andra var kvotflyktingar som rest med hela familjen. Ett fåtal hade ensamma tvingats lämna sin familj och allt de kände och tagit sig hit på farliga vägar i fallfärdiga båtar och under lastbilar. En del hade tillsammans med hela eller delar av sina familjer flytt krig och förföljelse. Och så fanns också en och annan ytbytesstudent eller barn till en universitetsstudent. Varenda en hade sin egen historia som de bar med sig och sina egna personliga trauman. Samtliga var där för att lära sig svenska och läsa in en del grund- och gymnasieämnen.

Jag hade lite tidigare erfarenhet av att arbeta på en gymnasieskola med ungdomar och jag var ärligt talat lite rädd för det. Språkintroduktionen visade sig dock vara något helt annat än jag befarat. Där fanns egentligen alla förutsättningar för att det inte skulle fungera med en sån smältdegel av nationaliteter, språk, religioner och personliga trauman blandat med vanliga tonårshormoner, men det var ytterst sällan det blev några bråk. För många var skolan den trygga platsen där de fick en paus från sina i övrigt röriga liv. Här fanns rutiner, glädje och respekt. Jag har dessutom sällan blivit så väl bemött som lärare. Varje morgon möttes jag av leenden och skratt. Elever jag inte ens kände hälsade på mig med namn i korridoren och önskade godmorgon och jag stannade till och pratade lite med dem. Det var alltid nån som erbjöd sig att hjälpa till att bära saker på väg till klassrummet och väl inne satte de sig ivrigt i bänkarna, redo att lära sig något nytt. I majoriteten av fallen. Jag minns det här som en väldigt positiv period.

Jag var ofta så fascinerad och förundrad över mänskligheten under den här tiden. Full av beundran för dessa ungdomar som kunde sitta i klassrummet och kämpa med ett språk och ett nytt alfabet samtidigt som de hade så mycket annat i världen som tyngde på deras axlar och att de kunde göra det med ett leende och en positivism som man så sällan ser i samhället. Det hände förstås ibland att någon hade en dålig dag, att nån fått ett negativt besked eller bara inte sovit och att de behövde prata, gråta eller skrika. Det hände att elever somnade över bänken också. Men oftast var allt lugnt.

På skolan i övrigt var det stökigt ibland. Då och då brann någon papperskorg eller så var något skåp eller möbel förstörd. Allt som oftast förutsatte övriga personalen på skolan att det var våra elever som låg bakom det. I vår källarkorridor var dock allt lugnt och fint och våra elever vågade sig sällan upp till resten av skolan utom för att äta lunch i matsalen. De tyckte ofta att det var väldigt svårt att få kontakt med svenskar och skaffa svenska vänner utom i de fall då de var engagerade i någon lagsport. Det var liksom få som bjöd till även då vi försökte skapa alla möjliga tillfällen.

Överlag kom i alla fall skolan att stå för trygghet och lugn för många av de här eleverna. Jag minns en elev som hade stora problem utanför skolan. Han var en del av en stor familj där ingen kunde tala särskilt mycket svenska, alla var lågutbildade och analfabeter och föräldrarna var hemma pga sjukdom eller brist på språk. Det fanns många syskon där nån hade hittat hem i en lagsport men övriga var lite vilsna i världen. Den äldste kämpade halvt ihjäl sig med att dels själv försöka lära sig språket och att läsa och skriva och dels att ta på sig ansvaret för hela familjen trots att han knappt var vuxen själv. De andra drev lite vind för våg. Den här eleven var nånstans i mitten av syskonskaran, hade svårt i skolan och hamnade liksom fel både hemma och i skolan. Ofta blev det missförstånd och konflikter åt något håll. 

I skolan var han åtminstone i början alltid i tid och försökte och även om det kunde bli nån konflikt med någon klasskompis då och då så visade han alltid respekt för alla lärare. Det fanns en vilja där inne fast att han fått så dåliga förutsättningar i livet. Någon gång kom han till skolan helt förstörd och berättade att han bråkat med sin pappa och inte kunnat vara hemma under natten, så han hade försökt sova i en hiss på stationen. Han skrattade när han sa det, så som många ofta gör, men det nådde inte ögonen. Han fick lov att sova några timmar i vilorummet hos skolsköterskan den gången. Senare blev det nästan mer regel än undantag. Det blev många orosanmälningar och extramöten med föräldrar och eleven själv men det hände väl inte just så mycket. Han var två olika personer i skolan och utanför tills det började smälta ihop när han rekryterats som springpojke och helt enkelt inte kom längre för att han ändå inte såg nån framtid. Det är svårt att se den processen och inte kunna göra mer åt det. Maktlösheten.

Om SFI och stress

Tänk att hitta tillbaks till en gammal blogg där det senaste inlägget skrevs för 14 år sedan, läsa det och inse att allt liksom stannade där. Idag, 14 år senare, är allt i mångt och mycket precis likadant som då och ändå inte. Så mycket har hänt i samhället och ändå inte.

Den där dagen för 14 år sedan stängde man ner SFI på Komvux i min hemstad för att det blivit för dyrt. Sedan den dagen har SFI inte fungerat där. Jag fick efter en tid jobb hos en av de privata anordnarna där varje lärare hade undervisning alla för- och eftermiddagar i veckan utom en. En eftermiddag eller förmiddag fick man till planering och efterarbete. En. Grupperna var hjälpligt nivågrupperade men de lägsta klasserna var blandade. Analfabeter skulle gå i samma klass som de som nått B-nivå. Alla lärare förväntades förutom att sköta sitt eget också hoppa in och vikariera för kollegor. Var någon borta pga sjukdom eller VAB eller något annat så fick eleverna sitta själva och läraren i klassrummet bredvid fick springa mellan två klasser. Bara vid lång, planerad frånvaro kunde man tänka sig att skaffa en vikarie och då skulle det planeras upp exakt för den vikarien också.

Man hade dessutom semestertjänst på den här skolan och synen att alla ska vara på plats senast kl 8.00 och inte gå förrän kl 17.00. På pricken. Kom eller gick nån några minuter sent nån gång utan att förklara sig så började det tisslas och tasslas i arbetslaget.

Det var efter något år på den skolan som jag första gången drabbades av en sån stressreaktion att jag blev rädd på riktigt. Jag hade haft en lång dag och skulle köra hem. Jag körde samma väg varje dag. Satte mig i bilen, startade, körde ut på vägen och svängde höger som alltid. Det gick på autopilot. Fram tills första korsningen några hundra meter bort. Jag bromsade in vid väjningsmärket för att hinna se eventuell trafik från vänster innan jag skulle svänga höger men i samma stund som bilen stannat kunde jag inte för mitt liv komma ihåg längre hur man kör bil. Hjärnan var helt blank medan jag slog på blinkersen, ryckte i växelspaken, drog igång vindrutetorkarna och med allt större panik tänkte "Alltså jag vet att man ska trycka på nån pedal här och man gör nånting med den här grejen i mitten... men vad?" och jag blev alldeles kall. Vad hände med mig? Nån inre röst sa åt mig att "Ta det lugnt. Andas. Nu tar vi det här från början igen." medan jag panikslaget tittade i backspegeln och åt sidorna så att ingen annan bil var på väg som jag kunde tänkas stå i vägen för. För hade någon kommit så hade jag inte haft nån aning om hur man får på varningsblinkersen heller. Det var lyckligtvis lugnt på gatorna och jag bestämde mig för en omstart. Sluta försöka tänka mig fram till en lösning och göra om och göra rätt istället. 

Jag slog av tändningen, drog ut nyckeln, lyfte fötterna från pedalerna, lossade bältet, öppnade dörren lite på glänt, blundade och drog ett djupt andetag innan jag smällde igen dörren igen. "Ok, jag har precis satt mig i bilen." tänkte jag och satte nyckeln i tändningen igen varpå muskelminnet slog till så att jag fick i ettans växel, fick igång bilen, slog på blinkersen och svängde höger. Resten av den 10 minuter långa bilturen hem till mitt garage flöt utan missöden men jag skakade i hela kroppen och höll så hårt i ratten att fingrarna vitnade. Det var som att jag höll andan och la all min sista kraft på att ta mig hem utan att krocka med nån eller nåt, ända tills jag fått in bilen i garaget, slagit av tändningen igen och dragit ut nyckeln. Då föll jag ihop i en fullständigt utpumpad, nervös pöl och bara stortjöt, hyperventilerade och skakade i åtminstone nån halvtimme innan jag lyckades ta mig ur bilen och försökte få benen att bära de sista hundra metrarna hem.

Den händelsen skrämde mig och visade vad stress kan göra med en. Det kändes inte värt det. Att jobba sig sjuk. Jobba sig galen. Ändå var det bara början.