Tänk att hitta tillbaks till en gammal blogg där det senaste inlägget skrevs för 14 år sedan, läsa det och inse att allt liksom stannade där. Idag, 14 år senare, är allt i mångt och mycket precis likadant som då och ändå inte. Så mycket har hänt i samhället och ändå inte.
Den där dagen för 14 år sedan stängde man ner SFI på Komvux i min hemstad för att det blivit för dyrt. Sedan den dagen har SFI inte fungerat där. Jag fick efter en tid jobb hos en av de privata anordnarna där varje lärare hade undervisning alla för- och eftermiddagar i veckan utom en. En eftermiddag eller förmiddag fick man till planering och efterarbete. En. Grupperna var hjälpligt nivågrupperade men de lägsta klasserna var blandade. Analfabeter skulle gå i samma klass som de som nått B-nivå. Alla lärare förväntades förutom att sköta sitt eget också hoppa in och vikariera för kollegor. Var någon borta pga sjukdom eller VAB eller något annat så fick eleverna sitta själva och läraren i klassrummet bredvid fick springa mellan två klasser. Bara vid lång, planerad frånvaro kunde man tänka sig att skaffa en vikarie och då skulle det planeras upp exakt för den vikarien också.
Man hade dessutom semestertjänst på den här skolan och synen att alla ska vara på plats senast kl 8.00 och inte gå förrän kl 17.00. På pricken. Kom eller gick nån några minuter sent nån gång utan att förklara sig så började det tisslas och tasslas i arbetslaget.
Det var efter något år på den skolan som jag första gången drabbades av en sån stressreaktion att jag blev rädd på riktigt. Jag hade haft en lång dag och skulle köra hem. Jag körde samma väg varje dag. Satte mig i bilen, startade, körde ut på vägen och svängde höger som alltid. Det gick på autopilot. Fram tills första korsningen några hundra meter bort. Jag bromsade in vid väjningsmärket för att hinna se eventuell trafik från vänster innan jag skulle svänga höger men i samma stund som bilen stannat kunde jag inte för mitt liv komma ihåg längre hur man kör bil. Hjärnan var helt blank medan jag slog på blinkersen, ryckte i växelspaken, drog igång vindrutetorkarna och med allt större panik tänkte "Alltså jag vet att man ska trycka på nån pedal här och man gör nånting med den här grejen i mitten... men vad?" och jag blev alldeles kall. Vad hände med mig? Nån inre röst sa åt mig att "Ta det lugnt. Andas. Nu tar vi det här från början igen." medan jag panikslaget tittade i backspegeln och åt sidorna så att ingen annan bil var på väg som jag kunde tänkas stå i vägen för. För hade någon kommit så hade jag inte haft nån aning om hur man får på varningsblinkersen heller. Det var lyckligtvis lugnt på gatorna och jag bestämde mig för en omstart. Sluta försöka tänka mig fram till en lösning och göra om och göra rätt istället.
Jag slog av tändningen, drog ut nyckeln, lyfte fötterna från pedalerna, lossade bältet, öppnade dörren lite på glänt, blundade och drog ett djupt andetag innan jag smällde igen dörren igen. "Ok, jag har precis satt mig i bilen." tänkte jag och satte nyckeln i tändningen igen varpå muskelminnet slog till så att jag fick i ettans växel, fick igång bilen, slog på blinkersen och svängde höger. Resten av den 10 minuter långa bilturen hem till mitt garage flöt utan missöden men jag skakade i hela kroppen och höll så hårt i ratten att fingrarna vitnade. Det var som att jag höll andan och la all min sista kraft på att ta mig hem utan att krocka med nån eller nåt, ända tills jag fått in bilen i garaget, slagit av tändningen igen och dragit ut nyckeln. Då föll jag ihop i en fullständigt utpumpad, nervös pöl och bara stortjöt, hyperventilerade och skakade i åtminstone nån halvtimme innan jag lyckades ta mig ur bilen och försökte få benen att bära de sista hundra metrarna hem.
Den händelsen skrämde mig och visade vad stress kan göra med en. Det kändes inte värt det. Att jobba sig sjuk. Jobba sig galen. Ändå var det bara början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar