Man kan vara misstänksam och man kan vara överdrivet misstänksam. Om man har dålig självkänsla i grund och botten kan det komma mer naturligt att förutsätta att folk vill en illa eller bara ljuger för att "vara snälla" än att de inte gör det. Det är en ständig kamp det där, jag måste påminna mig själv hela tiden om att jag duger och att folk faktiskt menar de komplimanger de ger mig. Det är en konst att kunna ta emot en komplimang och tro på den. Det är inte alla som kan det.
Jag behöver nån som sitter på min axel, ger mig en bekymrad blick och suckar fram "Men du... varför tror du det? Varför skulle det va så?" varje gång jag förhastat bestämmer mig för att någon låter bli att svara på ett mail för att han eller hon helt enkelt inte tycker om mig, eller då jag går och tänker att någon medvetet undviker mig istället för att se att de antagligen har fullt legitima orsaker till tystnad.
Det är inte lätt att leva alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar