Velhönan funderar

Ibland känner jag mig ensammast i världen. Som att jag står utanför och försöker förstå det alla andra har fattat. Det spelar ingen roll vad jag gör, för jag står ändå alltid några steg bakom ”alla andra”. Även om jag vet att jag klarar av att resa ensam i ett främmande land, träffa främlingar som inte kan mitt språk och umgås med dem och inte är rädd för det så är jag ändå värdelös för att jag inte kan vara delaktig i kollegornas diskussioner om män, barn och hus och allt det där andra.

Om någon av dem någon gång pratar om att han eller hon inte vågar resa ensam eller inte kommer iväg för att ingen vill följa med så kan jag just i den stunden växa en del för att jag vet. Jag vet att det inte är något farligt, för jag klarar av det. Det är bara att välja. Resa eller inte resa. Vänta på att någon ska följa med och aldrig komma nånstans eller åka själv, fixa nya reskompisar på egen hand och ge sig av. Jag berättar det gärna för dem och känner mig bra som kan bidra med något och se deras blickar när de faktiskt lyssnar på vad jag säger med äkta intresse. Som att jag faktiskt har nåt av värde att komma med. Samtidigt som jag känner mig så falsk.

Jag har en hel del historier att berätta om resor jag gjort, människor jag mött och saker jag varit med om, men samtidigt kan jag inte själv tro på dem fullt ut. Det låter så bra när jag berättar, men i mitt huvud vet jag hur det var egentligen. Att jag bara hängde på något gäng som lät mig vara med och inte sa så mycket själv eller att jag åkte nånstans och sen stannade kvar ensam på hotellet om kvällarna för att jag inte vågade mig ut. Samma rädslor mötte mig där som hemma. Jag inbillar mig att jag måste vara på något speciellt sätt i sociala sammanhang och att jag inte kommer att duga som jag är. Att jag helt enkelt inte klarar av det och inte hör dit.

På högstadiet inbillade jag mig att jag inte hade tillträde till cafeterian i skolan för att alla ”normala”, ”coola”, ”riktiga” människor hängde där. Hur kunde JAG tro att jag kunde passa in där. Ingen hade någonsin sagt det till mig, det var bara jag själv som gjorde det och ingen tvingade mig dit för att överbevisa mig. Jag gjorde det definitivt inte själv. Jag höll mig utanför i tre år, bortsett från några få gånger i nian när jag kunde känna att jag ändå var lite äldre och klokare än de flesta andra där.

Samma grundtanke har förföljt mig hela livet. Jag tackade nej till inbjudningar från klasskompisar för att jag inte ville göra bort mig på discot när jag inte visste hur man dansar eller hur man rör sig eller vad man gör. In i det längsta. Tills jag till slut mötte ett litet gäng på högskolan som insisterade, tjatade och drog med mig ut och accepterade mig precis som jag var. Jag stod still i ett hörn i mörkret på dansgolvet och försökte vara så osynlig som möjligt medan jag iakttog de andra och gnällde på att jag inte kan dansa. ”Just move!”, hade en klasskamrat i Tyskland sagt åt mig en sen kväll en av de få gånger jag följde med ut och de två orden snurrade i huvudet på mig nu. Jag insåg att ingen såg mig ändå, de hade fullt upp med att dansa och ha roligt och prata med sina kompisar. Mina egna kompisar såg mig och gav mig uppmuntrande blickar när jag till slut vågade mig på att svänga lite på ett ben eller en fot och låtsades att jag kunde.

Så länge jag höll mig till mitt kompisgäng gick det bra, men i alla andra folksamlingar höll jag tyst. Jag ville inte riskera att säga någonting som fick folk att titta konstigt på mig. Ett av mina värsta barndomsminnen är från ett badhus där jag gick ensam mellan två pooler, såg bubbelpoolen och inte insåg att den var avstängd. Jag kunde inte läsa skylten, så jag hoppade i och tyckte att det var mysigt med en liten pool alldeles för mig själv. En liten pool för en liten tjej. Tills den coole killen som kallade sig ”Kungen” kom förbi och sa åt mig att man faktiskt inte fick simma i den där poolen nu och en arg badvakt kom fram och skällde ut mig för att jag inte hade läst skylten. Jag klev ut och lunkade iväg med axlarna uppdragna och huvudet nånstans väldigt nära golvet och det kändes som att alla ögon i hela badhuset var riktade på mig. Den dagen var förstörd. Jag hade gjort fel och nu tyckte ingen om mig. Så uppfattade jag det.

Jag lär mig, långsamt, sakta men säkert, allt det som jag inbillar mig att andra kunnat från början eller lärt sig på nåt magiskt, konstigt sätt utan att ens försöka medan jag suttit ensam på mitt rum och läst böcker, tecknat, skrivit eller bara tittat ut genom fönstret och drömt. Jag börjar inse att även sådana som jag kan ha ett värde just för att vi inte är riktigt som ”alla andra”, men jag har fortfarande svårt att tro att någon på allvar skulle kunna tycka om nån som mig. Kan det finnas någon som aktivt söker efter just det eller vill alla egentligen ha något annat?

Det sitter en ständig kritiker på min axel och trycker ner mig dagligen. Ibland är han svag och orkar inte tjata så mycket och i andra lägen är han hur stark som helst och gör det nästan oövervinnerligt svårt och tungt att överhuvudtaget stå upprätt.

Ibland tänker jag att jag tycker alldeles för synd om mig själv. Jag trycker ner och sätter krokben för mig själv när jag placerar mig i ett fack och gör mig oförmögen till allt jag inte vill vara oförmögen till. Kanske är det bekvämlighet? Det är lättare att sitta och gnälla och ge upp än att kämpa och få något gjort. Att det ska vara så svårt ibland.

Gjorde jag det igen nu?